Fornminnen och sägner
Jättens grotta
Jättens grotta är säkerligen den mest sevärda bland Ambjörnarps fornminnen. Den är belägen på By ägor strax söder om och i omedelbar närhet av Lindåsen. Denna jättegrotta av sten utgör ett stort bergmassiv med ett plant klippstensblock 12-15 m långt och 10-12 m högt, vilket vilar på några uppresta stenar. Till grottan är en från ena hållet rymlig ingång, genom vilken man sedan kan passera grottans inre, varvid det stora stenblocket på sätt och vis utgör tak. Vid sidan om ovan nämnda stenblock finnes även stora stenar, av vilka en antagligen brustit itu, då en springa uppstått mellan stenarnas väggar, vilka äro precis rakskurna. Längst ner mellan springorna syns vatten från intilliggande mosse. Denna Jättens grotta är mycket säregen till sin byggnad, och något liknande har icke kunnat upptäckas i trakten. Sägen berättar, att en jätte där haft sin bostad. Även att det skall ha tillverkats falska mynt i grottan.
Jättens likkista
På Lindåsen finns en sten vilken till sin form är ganska ovanlig. Den flyttades omkring 1960 till åkerkanten men låg tidigare mitt ute på åkern. Den är 2,75 m lång och ca 0.6 m bred. Den har formen av en likkista, men torde en gång tidigare varit upprest, efter vad man kan förstå av den ena ändans någorlunda plana yta, medan den andra något avsmalnar. Den benämnes enligt sägnen för Jättens likkista. Stenen är numera fridlyst. På Lindåsen finnes även en stor sten ca 3 m hög och 5-6 m i bredd.
Resesten
Resesten är en sten ca 1,5 m hög och 40-50 cm bred belägen vid gränsen Snarås, Tranemo på ägor tillhörande Bohyltan. Av vad anledning den blivit rest är ej klarlagt, men en sägen berättar, att ett slag förekommit och stenen rests som en minnessten över de fallna.
Bya Kärring
I By finns en 3 meter hög men ganska smal sten kallad ”Bya Käring”. Sägnen förtäljer följande: I By bodde för längesedan en hustru, som var mycket världslig av sig. En juldagsmorgon då allt folk i trakten gått till kyrkan för att fira julottan, började hon med sitt julbak och höll på därmed, tills dess det började ljusna på morgonen. Då skulle hon se om ottan var slut, och ställde sig på en kulle strax vid stugan där hon bodde, för att se om ljusen ännu brunno i kyrkan. Som hon stod där vänd mot kyrkan, blev hon förvandlad till sten. För folket i trakten står denna sten som en varning att ej vanhelga sabbaten.
Ambjörnarps kyrkklockor
Inskriptioner på klockan (ej kunnat tyda dess betydelse)
När klockan sedan skulle hämtas, skulle ingen av de två karlarna som utförde arbetet få yttra något ord, men just som de fått upp klockan i vattenbrynet, sade den ena något om att, nu har vi den. Då släppte greppet om klockan, och den hamnade åter i djupet.
Därför säger klockorna i Ambjörnarps kyrka: ”Bing – bång, bing – bång, syster min ligger i Brolång”.
Vattnet i Brolången är ofta grumligt och ärggrönt vilket enligt sägnen beror på kyrkklockan på sjöns botten.
Utdrag ur Ambjörnarps torp & hembygdsbok
av Elvira Hansson